En gång spelade jag ett "spel" med en kille som gick ut på att lära känna varandra på djupet. Nu kommer jag inte ens ihåg frågan, men jag sa iallafall något i stil med "Jag väntar på att någon ska komma och bara vända upp och ner på allt men att det ska bli bra." Tänker på det ofta. Att jag ofta väntar. Jag väntar som på livet. Jag bara vill att det ska hända mig. Att livet ska hända och att jag inte ska behöva göra det själv liksom. Så himla sjukt egentligen. För man vill ju själv bestämma vad man ska göra i livet, så att det blir precis så som man vill. Och just nu, av alla saker jag kan göra i hela världen så väljer jag att flytta till Göteborg och plugga i tre år. Medan mina vänner flyttar till London och till Barcelona, pluggar franska och mode, förbereder sig för sitt au-pair år, jobbar aset av sig för att kunna backpacka i Asien typ och allt möjligt. Jag tänker att jag vill också bo i London och Barcelona. Och plugga franska i Paris. Men jag hoppas att livet väntar på mig i Götet och tar mig längre än så.

Det är lite ditt fel att jag sitter här nu. Eller inte bara lite. Ganska mycket.
Att jag inte kan sova om nätterna. Att min dators historik är full av hopplöst romantiska bloggar. Att jag kollar Facebook flera gånger om dagen och mobilen ännu mer. Att jag sitter här nu och för att jag tänkte jag ska nog skriva.
Förut var det ditt fel att jag skrev om att hålla någon kär och varför man mest menar jag älskar dig första gången. Nu vill jag skriva igen. Och inte bara re-blogga bilder om brustna hjärtan på Tumblr.