en vän lovade mig en gång att hon ska göra allt hon kan så länge hon kan för att jag aldrig ska känna mig ensam. nu undrar jag var hon är någonstans.

29 dagar nu. I 29 dagar har jag bott i en Göteborgsförort. I 29 dagar har jag pluggat på universitetet.
Jag hade aldrig varit borta hemifrån mer än 21 dagar i sträck innan det här.

Jag har ångrat mig så himla mycket så himla många gånger. Nu försöker jag hitta den där personen som i våras tyckte att "kultur" lät bättre än "fred & konflikt". För hon är helt borta nu. Kvar är bara hon som inte förstår någonting, hur kunde hon vara så dum? Hur kunde hon tro att det här var grejen för henne? Det tog mig inte ens två veckor innan jag insåg att det här var helt fel. Jag pratade med min mamma och mamma sa att man aldrig ska ta beslut när man är ledsen. Men jag tog iallafall beslutet att stanna terminen ut. Oavsett vad som händer sen så kan jag säga att jag bott i Göteborg i 4 månader, att jag pluggat kulturstudier, att jag sett Håkan på Liseberg, att jag åkt Balder, att jag varit på Bokmässan och att jag inte gav upp efter två veckor.

Jag hoppas verkligen att det blir Uppsala för mig till våren. Trots att jag nu hellre vill till Stockholm, men det är nog mest för att jag längtar hem. Jag längtar till vänner som man kan prata med utan att vakta varje ord man säger. Längtar till att inte vara själv. Längtar till att ha något mer än ett Friskis-pass att göra på en hel dag.

Om tre dagar ska jag åka hem och det första jag ska göra är att träffa en person som jag inte sett sedan 3 augusti tror jag. Och som jag knappt pratat med sen dess. Men som vid den här tidpunkten för ett år sen var hela min värld. Konstigt sånt där.

En gång spelade jag ett "spel" med en kille som gick ut på att lära känna varandra på djupet. Nu kommer jag inte ens ihåg frågan, men jag sa iallafall något i stil med "Jag väntar på att någon ska komma och bara vända upp och ner på allt men att det ska bli bra." Tänker på det ofta. Att jag ofta väntar. Jag väntar som på livet. Jag bara vill att det ska hända mig. Att livet ska hända och att jag inte ska behöva göra det själv liksom. Så himla sjukt egentligen. För man vill ju själv bestämma vad man ska göra i livet, så att det blir precis så som man vill. Och just nu, av alla saker jag kan göra i hela världen så väljer jag att flytta till Göteborg och plugga i tre år. Medan mina vänner flyttar till London och till Barcelona, pluggar franska och mode, förbereder sig för sitt au-pair år, jobbar aset av sig för att kunna backpacka i Asien typ och allt möjligt. Jag tänker att jag vill också bo i London och Barcelona. Och plugga franska i Paris. Men jag hoppas att livet väntar på mig i Götet och tar mig längre än så.

Det är lite ditt fel att jag sitter här nu. Eller inte bara lite. Ganska mycket.
Att jag inte kan sova om nätterna. Att min dators historik är full av hopplöst romantiska bloggar. Att jag kollar Facebook flera gånger om dagen och mobilen ännu mer. Att jag sitter här nu och för att jag tänkte jag ska nog skriva.
Förut var det ditt fel att jag skrev om att hålla någon kär och varför man mest menar jag älskar dig första gången. Nu vill jag skriva igen. Och inte bara re-blogga bilder om brustna hjärtan på Tumblr.