29 dagar nu. I 29 dagar har jag bott i en Göteborgsförort. I 29 dagar har jag pluggat på universitetet.
Jag hade aldrig varit borta hemifrån mer än 21 dagar i sträck innan det här.

Jag har ångrat mig så himla mycket så himla många gånger. Nu försöker jag hitta den där personen som i våras tyckte att "kultur" lät bättre än "fred & konflikt". För hon är helt borta nu. Kvar är bara hon som inte förstår någonting, hur kunde hon vara så dum? Hur kunde hon tro att det här var grejen för henne? Det tog mig inte ens två veckor innan jag insåg att det här var helt fel. Jag pratade med min mamma och mamma sa att man aldrig ska ta beslut när man är ledsen. Men jag tog iallafall beslutet att stanna terminen ut. Oavsett vad som händer sen så kan jag säga att jag bott i Göteborg i 4 månader, att jag pluggat kulturstudier, att jag sett Håkan på Liseberg, att jag åkt Balder, att jag varit på Bokmässan och att jag inte gav upp efter två veckor.

Jag hoppas verkligen att det blir Uppsala för mig till våren. Trots att jag nu hellre vill till Stockholm, men det är nog mest för att jag längtar hem. Jag längtar till vänner som man kan prata med utan att vakta varje ord man säger. Längtar till att inte vara själv. Längtar till att ha något mer än ett Friskis-pass att göra på en hel dag.

Om tre dagar ska jag åka hem och det första jag ska göra är att träffa en person som jag inte sett sedan 3 augusti tror jag. Och som jag knappt pratat med sen dess. Men som vid den här tidpunkten för ett år sen var hela min värld. Konstigt sånt där.